Grand Chaplains sida


Älskad och utvald!                            Betraktelse efter nyår 2021

Oh, så kallt, säger jag efter att ha stoppat ner fötterna i Jordanflodens vatten. Jag känner hur det kalla vattnet får fötterna att stelna till. Leran pressas sakta upp mellan tårna samtidigt som fötterna glider ner genom dyn mot den bärande bottnen. Jag håller nätt och jämt balansen på det slippriga underlaget. Bredvid mig kliver dopkandidaten ner i vattnet. Jag hör hur vattnets kyla pressar luften ur lungorna tillsammans med ett tjut. Nu står vi båda nere i vattnet. Vi hasar tillsammans ut i flodfåran. Vattnet kryper upp mot låren och närmar sig magen. Efter alla förberedelser är nu dopkandidaten redo och doppas ner helt under vattnet tre gånger. I Faderns, Sonens och Den Heliga Andens namn. Dopkandidaten kommer sedan frustande upp genom vattenytan. Då är det som om himlen öppnar sig och Guds röst hörs: ”Detta är min utvalde, detta är min älskade.” Sedan går vi hand i hand upp ur vattnet med grå kletig lera som inpackning runt fötter och underben. Plötsligt förstår jag Jesu ord i Johannesevangeliet ”Den som har badat behöver bara få fötterna tvättade i övrigt är han ren.” Orden handlar i första hand om det konkreta tvättandet av lera från fötter. Vilket sedan går att överföra andligen, men Jesus talar i första hand konkret om lera och fötter.

Johannes valde att förkunna och döpa i närheten av den plats där Elia åtta hundra år tidigare for upp till himlen i en vagn av eld. Johannes stod och döpte i den naturliga pool som bildats där källflödets rena vatten mötte Jordanflodens smutsiga vatten. På denna plats döpte och förkunnade han omvändelse. Han uppmanade sina lyssnare att bära sådan frukt som hör till omvändelsen. Johannes var djupt förankrad i sin judiska tradition och doppade människor i reningssyfte. Det är en form av mikvebad, ett judiskt reningsbad som gör den badande andligt och rituellt ren. Johannes förnyade traditionen när han i samband med dopet även förkunnade syndernas förlåtelse.

I tre år har jag levt vid Jordanflodens strand på Jesu dopplats och fått förmånen att vara på en plats där himlen verkar öppna sig gång på gång. För mig är dopet ett tecken på att himmel och jord är förbundna med varandra. Det är som om himlen öppnar sig varje gång någon döps. Guds röst förkunnar att den döpta är älskad och utvald till att vara en del av himmelriket.

Denna dopplats betraktas som den lägsta platsen på jorden. Många gånger i Bibeln berättas om hur Gudsmöten sker högst upp på bergstoppar. Det gäller att klättra så högt upp som möjligt för att nå till himlen och där möta Gud. Men när Jesus döps sker det omvända. På den lägsta platsen är det som himlen öppnar sig och Gud kommer nära. I överförd mening innebär detta att Gud kommer nära även i våra lägsta stunder och tider i livet. Det är som om Gud går ner i dödsskuggans dal för att där möta oss och vandra med oss upp ur den. Hela Jesu undervisning tar sitt ursprung i de ord som uttalades i dopet ”älskad och utvald” och det är sedan som ett friskt livgivande källsprång genom Jesus möten med människorna.

Nu när jag är tillbaka i Sverige och jobbar i Vallentuna finns doperfarenheterna från Jordanfloden kvar inom mig. Orden ”Du är min älskade, Du är min utvalda” klingar fortfarande inom mig. Idag i Vallentuna (och kanske också i Sverige som helhet) är utmaningen att tala dopets ord ”Du är älskad, Du är utvald” till människor i vardagen. 

Många människor jag möter på pilgrimsvandringar, på öppna förskolan, i enskilda samtal och på många andra ställen behöver få höra dessa ord från Gud: Du är älskad. En ovillkorlig kärlek som accepterar dem som de är med både fel och brister, förtjänster och talanger. Men det verkar som om de jag möter har svårare att lyssna till att vara utvald. Kanske för att många olika försäljare av än det ena och än det andra säger ”Du har blivit utvald… köp detta, få rabatt på detta…” Men jag tror vi alla är utvalda till att lyssna efter och även höra Guds röst.

Vi, alla, är utvalda till att bära den frukt som hör dopet och omvändelsen till. Den frukt vi ska bära ger bland annat fred och frid, mod och tröst. När vi gör det är det som om himlen komma nära också där vi är. Hur kan vi bära himmelrikets frukter tillsammans?

Jonas Bodin, Grand Chaplain, OSMTH, Sverige


Guds rike är nära!         Betraktelse i advent  2020

 

 Guds rike är nära, säger Jesus. Pyttsan… säger jag. Jag ser ut över världen och känner hur det kniper till i magen. Ser jag åt öster och ser jag åt väster så ser jag hur molnen tornar upp sig och demokratier sätts ur spel. Ser jag åt norr och åt söder ser jag hur klimatförändringarna sätter jordens ekosystem ur spel. Världen står i brand, skogsbränder och krig föröder vår kära planet. Människor bryter upp från sina hem och flyr från översvämningar, hungersnöd och våld

Hemma i Vallentuna rullar vardagen på i sina makliga takt. Oro för hur räkningar ska kunna betalas i månadens slut gnager i mångas magar. Relationerna till de som bor under samma tak har satts på hårda provunder pandemin, många relationer är nu nötta och slitna. Oron för barnen pulserar i kroppen, då rapporter om droger och våld i skolorna duggar tätt. Till detta läggs klimatångest och oro för de nära och kära som man inte får umgås med. Mörker och oro täcker själens himmel och utsikterna för förändring är till synes små.

 Jesus sa: ”Var på er vakt så att inte era sinnen fördunklas av omåttlighet och dryckenskap och livets bekymmer, annars överraskas ni av den dagen som av en snara, för den skall komma över alla som bor på jorden.”

 Dessa ord får mig att vakna till och börja se på världen med en annan blick. Visst finns det saker att oroa sig för och saker att ta tag i. Visst finns det mörka krafter som fördunklar. Men Guds rike är nära. Det är möjligt att nå. Det är inte kört. Låt oss ta fasta på spåren av ljus som vi kan se. Låt oss tala hoppets ord till varandra.

 I pandemins skugga har hjälpsamheten brett ut sig. I var och varannan trappuppgång står anslag som erbjuder hjälp att handla till de som inte kan. I pandemins skugga har människor börjat sträcka ut händer och hjälpa varandra på nya sätt. I pandemins skugga har många upptäckt vitsen av att minska restid till och från jobb. I pandemins skugga har klimatet fått vila och många smogbemängda städer har kunnat se solen på en blå himmel för första gången på många år.

 

När Jesus trängde sig ut genom Marias kropp och in i vår värld förändrades perspektiven. Modern och fadern fick stå vid sidan av och barnet blev i centrum. Änglar sjöng och jubel bröt ut i himlarymderna. Herdarna kom och upp-vaktade barnet. De vise männen kom och böjde knä inför barnet och gav Jesus gåvor i form av guld, rökelse och myrra. Guld var kapitalet som familjen kunde ta med sig på flykten bort från förföljelse. Rökelsen visade på de böner som omgav barnet och som bar kontakten mellan himmel och jord. Myrra som bot mot lidande, sjukdom och död.

 

Snart sätts julkrubbor upp i kyrkor och hem och påminner oss om att det värnlösa och sköra måste få vara i centrum för vår uppmärksamhet om julen och livet ska bli meningsfullt. Om Guds rike ska kunna komma oss nära.  Tänk om vi alla kunde leva med julkrubbornas budskap varje dag. Tänk om vi kan lära oss att ödmjuka oss inför livets mirakler och låta allt få landa på sina rätta platser.

  Låt oss ställa det sköra, behövande livet i centrum och böja knä inför det. När vi möts och visar den sköra sidan för varandra, då får vi förnyad kraft och styrka till att leva och hitta nya lösningar på livets dilemman. Så låt oss styrka varandra och skydda varandra mot det som gör ont och skadar oss. För tänk om de resurser vi har fått är till för att hjälpa varandra att leva. Inte för att vi ska samla skatter på hög. Jag möter på sinnesrogudstjänster de som slagit, misshandlat, ljugit och förstört för sina medmänniskor.
De har börjat erkänna sina felsteg och sökt hjälp. De har vänt om från mörkrets vägar och genom sina val visar de att Guds rike är nära. Låt oss hjälpas åt att vända våra sköra sidor mot varandra och mötas med varsamhet och ömhet. Oavsett om det sköra i vår närhet beror på alkoholmissbruk, droganvändande, ålder, psykisk ohälsa eller annat.

Om vi alla ser på livet utifrån julkrubbans perspektiv kanske vi vågar låta det sköra i livet få vara i centrum. Då kan vi tillsammans ställa oss som beskyddare och bärare av ljuset i vår tillvaro. Min bön är att julkrubbans mysterium ska få bli vår levda verklighet; att livets skörhet får finnas i vårt centrum och att vi får böja knä inför detta. När detta sker erfar jag att Guds rike är nära.

Jonas Bodin, Grand Chaplain, OSMTH, Sverige